Det här är mitt hem.
Nej, jag är inte norsk och kommer aldrig att bli men det är mitt hem.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli så illa berörd av något, har alltid sagt att låter man hemska saker komma innanför huden så går man under.
Men Oslo är mitt hem.

Jag hade gått lite tidigare från jobbet så att jag skulle hinna med min buss till Sverige. Två minuter innan jag går på bussen smäller det. Det smäller högt, högt, högt och skakar.
Killen bakom mig skrattar för att folk rycker till.
Jag tänker "Oj, det lät inte så bra. Hoppas ingen blev skadad."
Jag går på bussen, gör mig redo för att sova.
Busschauffören höjer radion. "En bomb har gått av i Regeringskvartalet"
Kvinnan framför mig börjar gråta.
Jag smsar min Oslofamilj och frågar om de är okej.
Victoria ringer och frågar vad det är som har hänt. Hon är där.
Det samtalet kommer nog gå till historien som mitt livs märkligaste. Hon berättar om att de två minuter tidigare var ute och rökte där det nu ligger glas överallt och människor springer blodiga.
Jag skrattar när hon försöker förklara för engelskspråkiga Jezz om vad som hänt. Några sekunder senare säger jag och börjar gråta "Victoria, jag klarar inte av sånt här" "Nej Hanna, jag vet."
Vips tog samtalet slut och sen går jag i någonslags dimma.
Minns att vi möter ambulans efter ambulans efter ambulans efter ambulans.
Byter till tåg.
Skickar sms till min familj, jag är okej. Skickar sms till de jag visste skulle vara/bor vid centrum, är ni okej?
Jag lyssnar på radion. Byter kanal så fort de spelar musik.
De nämner Utøya, skjutningen och Ali Esbati säger något.
Fanfanfanfan tänker jag.
Och jag gråter. Och gråter, gråter, gråter, gråter.
Enda gången på hela hemvägen som jag inte gråter är när jag sätter på Movits, sjunger med i texterna i huvudet och sover några minuter.

Äntligen framme i Göteborg. Har 2% batteri kvar.
Ringer Lisa.
Hon pratar om skjutningen.
Om ungdomarna som samlats, precis som jag gjort så många gånger förr, för att de tror på något.
Drömmen och viljan att förändra samhället till något bättre.
Ett samhälle där alla får plats.
De är mina kamrater, systrar, bröder.

Jag spyr i en papperskorg.
Jag vill till Oslo.
Jag vill till mamma och pappa.

Efter två timmar väntan och en timma tåg så springer jag mot bilen.
Äntligen.
Pappa tröstar. Pappa tar mig hem.
Jag somnar, helt utmattad i varenda cell i hela kroppen.

Jag vaknar, snälla låt det ha varit en dröm.
Går ner till pappa.
Över 80 ungdomar döda.
Jag dör.

De var mina kamrater, systrar, bröder.
Oslo är mitt hem. 




22.07.11
Vila i frid.
Vi glömmer aldrig ♥