♀

I söndags fyllde min mamma år, på morsdag och allt.
Det är många saker med min mamma som inte är med andras mammor. När jag var liten trodde jag att mammor inte kunde springa. Min mamma har haft mer ont i sig än vad jag skulle önska min värsta fiende. Det finns ingen människa, sak eller händelse som jag gråtit så mycket över som min mammas sjukdom. Varit pissförbannad och hulkgråtit att världen är så jävla, jävla kukorättvis. Frågat varför var och varannan dag, varit låtsas stark och med tiden blivit på-riktigt-stark. Men mammas sjukdom är inte min mamma. Min mamma är inte MS. Min mamma är Anneli, en av mina största förebilder.

I min familj är vi fyra killar och tre tjejer. När mamma tyckte att vi tjejer inte fick tillräckligt mycket plats vid matbordet började hon skriksjunga "Tjejer, åååh tjejer, vi måste höja våra röster för att höras!". Det ledde till att jag alltid tagit den plats jag anser att jag förtjänar utan att känna mig det minsta dum över det.
Hon har gett mig viljan att förändra, rädda hela världen och tron att jag faktiskt kan. Hon har gett mig godtroheten, oförmågan att säga nej, en stenhård mage och norra Europas sämsta huvud. Som om det inte var nog så smittar hennes knäpphet och skiter-i-vad-alla-andra-tycker-attityd av sig på nästan alla hon träffar. På mig iallafall och det skulle jag inte kunna vara mer tacksam över.
Trots att vi på många sätt är som natt och dag måste jag nog erkänna att vi är tokigt lika.

Jag säger det alldeles för sällan, men himmel och pannkaka vad jag är stolt över min mamma. Hon är den starkaste jag vet och jag älskar henne.