♀

Hej alla fina.
Jag är hemma igen. SItter på samma gamla stol med ett makalöst vackert Oslo framför mig. Sist jag satt här var träden gröna och det blev aldrig mörkt.

Sen jag här sist har det hänt så mycket i livet att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Jag har alltså varit borta i sju veckor, i Palestina. Landet som inte får vara ett land på riktigt och människorna och solen tävlar om att vara varmast. Min dagbok ligger i ett paket någonstans påväg hem till mig, då ska vi läsa och gråta tillsammans tänkte jag. Av vackra saker men mest för hur jävla överjävlig världen kan vara.

 

För två dagar sen kom jag hem.
Då stod hallonsodan på kylning, jag gick nästan barfota bara för att få frysa lite och kramades och grät. Någonstans i packningen försvann mitt norska sim-kort så jag har varit hemma lite i hemlighet. Gått till jobbet bara för att kramas med bästa killarna. Försökt att packa upp, försökt att landa, sovit i en riktig säng, försökt att sammanfatta, berättat och berättat och berättat. För vet ni vad, det har varit otroliga två månader. Otroliga både som i fantastiska och helt åt helvete.

 

Mer om det när dagboken kommer. 

Hur som helst är det fint att vara tillbaka. Jag har en känsla av att detta kommer bli en tokbra höst.