♀

Just nu sitter jag sitter på bussen till Oslo som så många gånger förr. Jag är trött från tåspetsarna ända upp till ögonbrynen. Mitt huvud går på högvarv förstår ni. Ett litet tag till, snart ska jag sova.
Men först: lite allvar.
Läste denna text av Katrine Kielos och grät. Grät för att mitt fotoblixt-minne tar mig tillbaka till den där dagen för två år sen. Imorgon för två år sen satt jag ungefär som jag sitter nu, fast från istället för till. Jag minns fortfarande allt som om det hänt för ett ögonblick sen. Smällen, telefonsamtalen, smsen, ambulanserna, Ali Esbatis röst. Jag minns inte resan från Göteborg, då gick jag på någonslags autopilot, men jag minns hur pappa tog emot söndergråtna mig som då inte var mer än ett litet barn igen.

 

Jag läste texten och grät för att Norge, Sverige, världen hatar så himla mycket. Individer blir människor i mötet med andra individer. Att någon då kan ha uppfattningen att vissa människor är en homogen grupp, annorlunda, inte lika värda, det kommer jag aldrig att förstå eller acceptera.

Efter det såg jag filmen nedan och fylldes av så ofattligt mycket hopp (och grät lite till såklart). Världen behöver inte se ut som den gör idag. En annan värld är möjlig, en värld som är allas vår tillsammans, utan papper, gränser, starka motsättningar och där ingen ens kommer på tanken att mörda politiskt aktiva ungdomar för att nå sina mål.

 

 

Eftersom jag åkt buss långt, långt har jag även sett på Rihanna filmen på SVTplay och visst grät jag då med. Över sexualiserat våld, hur kvinnor behandlas, framställs.
Det är en lika viktig debatt, kamp men nu måste jag sova.

Tur att bruden bredvid mig sovit...
Med vänliga hälsningar

Din politiska gråterska på bussen