♀

 

 

Jag gråter över hur vi, feminister, antirasister, socialister kallas extremister, ses som hotet och de odemokratiska. Odemokratiskt är inte att önska mer rättigheter för fler, att Sverige ska vara till för alla. Odemokratiskt är att sparka på dem som redan ligger, att anse att vissa människor är värda mer än andra, att hänga ut, hota, attackera personer som tycker annorlunda.

I lördags blev vi, feminister, antirasister, socialister, stoppade av polisen på väg från en antirasistisk, lugn demonstration till en annan. Vi blev stoppade, visiterade, fotograferade av samma poliskår som natten den åttonde mars släppte en organiserad nazist efter att ha attackerat feminister, antifascister för att sedan beskriva det som ett bunkaslagsmål.  Och nu gråter jag. Över vilka våra poliser försvarar, över alla som skräms till tystnad, över hur våra gator och torg blivit en arena för rasister att sprida sin propaganda.

Detta händer nu. Högerextrema runt om i Europa vinner mark, här i Sverige behandlas Sverigedemokraterna mer och mer som ett parti som alla andra, Svenskarnas Parti tillåts in i skolor. Vi har inte råd att låta normaliseringen av denna galenskap gå en millimeter till. Därför får vi aldrig någonsin låta dem stå emotsagda, låta deras världsbild dominera. Varje gång någon uttalar sig rasistiskt, homofobiskt, sexistiskt så måste vi vara fler än dem, vara obekväma och säga emot. Vi måste organisera oss, utan varandra kommer de att vinna. 

 

Till sist: den är gammal, men sällan så aktuell, om den framröstade nazismens frammarsch. Låt inte historien upprepa sig.

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig.